Foto (jag, Christina Wallin)
Samtliga nätter kan man här höra trummor som för tankarna till afrika. Mörkret döljer den smala stigen längst cachoeiras dalar som leder till musikens källa. Endast de vitklädda människorna hittar fram till candomblé huset där afrikanska ceremonier utförs.
Candomblé huset
Stora sockerplantage och museeum vittnar om slavarnas tid och än i dag lever kulturarvet kvar i exempelvis capoeira.
Jag är på uppdrag att finna en mästare som arbetar med capoeira som jag kan skriva om. Snart finner jag capoeiramästaren Jorgeneig jos Santos (26) kallad, Nei. Nei och sin flickvän
Cecilia Geneviève Thomas (25) har ett socialt projekt,
Muleki é Tu, där de arbetar med att ge barn en ljusare framtid genom capoeira. Foto (jag, Christina Wallin)
På kvällarna tränar de med deras grupp Ginga Mundo.
Träningslokalen är nersläckt. Tio centimeter höga stearinljus är det enda som avslöjar en roda (ring) av människor. Den afrikanska rytmen tillsammans med Jorgeneig jos Santos sång ekar mäktigt i lokalen medan övriga capoeiraisternas stämmor bildar en kraftfull kör. Neis ansikte bildar hela tiden grimaser och kroppspråket avspeglar hans känslor runt de historiska låttexterna. (foto nedan Naomi Pongolini)
I mitten av ringen utspelar sig en sakta akrobatisk dans av capoeirautövarna som hela tiden turas om att utmana varandra två och två. Rörelserna motsvarar rytmen och blir snabbare och intensivare då musiken ökar tempot och de som har händerna fria av capoeiragruppen som heter Ginga Mundo börjar klappa händerna vilket förstärker rytmen.
Detta är mitt första möte med stilen Angola. Jag spelar själv Regional. Jag gillar båda stilarna och Angola är otroligt vackert med sina långsamma (och krävande) rörelser med vikt på traditioner inom capoeira. Regional är en mer modern stil med snabbare akrobatiska rörelser. På fotot har vi uppvärmning (tagit av Naomi Pongolini)
I träningslokalen fortsätter vi att träna capoeira. Rörelserna är så häftiga att de nästan släcker ut ljusen. När ljusen brunnit ner till golvet och mörklägger lokalen stoppar det inte kampsporten utan lamporna tänds och energin verkar aldrig dö ut.
Cachoeira kommer alltid vara en magisk och viktig stad för mig. En svensk medstudent vid namn Naomi och jag bestämmer oss för att stanna kvar i Cachoeira över helgen. Eftersom Nei ska ha en baptism (en roda där hans elever får rep med den färg eleven förtjänar) stannar även min mästare Meia Lua och min tränare Ricardo kvar.
Vi upplever många äventyr, vild hästridtur, reaggyparty, capoeirashow, capoeiraroda, capoeirafest och många underbara och underliga människor!
3 kommentarer:
Hihi de verkar finnas många anlednigar att åka till den staden hihi! Vad roligt att se massa bilder därifrån!
Skön känsla med alla bilder och ljus. Jag kan tänka mig hur sjukt jobbigt det måste vara att utöva stilen långsamt. *pust* Vi har liknande stilar i karaten som är långsammare (och sämre ;)
Cachoiera is sucking;P
Men jag är så sjukt jätte jätte glad för din skull att du hittat något du gillar, att du brinner för capoieiran ... åååh baby saknar dig så jäääätte mycket ska du veta.. min rooomy forever! See you soon i hope! Njut av sista tiden nu. Hälsa familjen och allting. Passa på och ät mycket av maten mums mums och det dubbla för att försöka mätta min mage med=) hahha.. Du är underbar glöm aldrig det! Kärlek! / Din romy baby!;)
Skicka en kommentar